Språklig identitet: igår, idag och imorgon
Jag vet att många i Norge läst Mikael Niemis bok «Populärmusik
från Vittula». För de flesta var det nog första gången de hörde talas
om Tornedalen; kulturen, folket och språket meänkieli (tornedalsfinska).
Det är inte konstigt alls för det är faktiskt inte länge sedan
tornedalingarna började kämpa för att erkännas som något ytterligare
än svenskar.
Identitet är politik
En människas kulturella identitet har självklart många bottnar,
men för att göra er upprörda: Varför inte bunta ihop norrmän, svenskar
och danskar och kalla dem skandinaver? Du förstår vad jag skriver,
våra språk är alltså lika, kulturerna i alla fall snarlika, är vi
då inte samma folk? Nej, det är vi förstås inte, det har våra stater
bestämt. Identitet är nämligen en politisk fråga. Människor som bor
i ett gemensamt land accepteras som ett folk och deras språk som
ett eget.
Tornedalingarna har dock aldrig haft ett eget land (eller
krävt något) men emellertid skämts för sin kulturella identitet
och därför varit politiskt osynliga.
Rädda för ryssen
Allt började 1809 när ett folk med samma kultur och språk
splittrades av den nya riksgräns som drogs efter att Sverige
förlorat kriget mot Ryssland. Gränsen delade Tornedalen i två delar,
en svensk och en finsk/rysk där Torneälven klöv dalen på mitten. Nu
var svenska makthavare rädda för ryssen - tänk om det upptäcktes att
det fanns finsktalande på den svenska sidan av gränsen? Tsaren skulle
kunna göra anspråk på även svenska Tornedalen där skogen och malmen
var viktiga råvaror. För att inte riskera det började man försvenska Tornedalen.
Hur svenska blev fint
Nyordningen innebar att myndighetspersoner bara skulle tala
svenska. Tornedalingarna kunde förstås varken förstå eller göra sig
förstådda inför makten och började skämmas för sitt språk och svenska
blev högstatusspråk. Därför hördes inga protester när det blev enda
skolspråk i Tornedalen och tornedalsfinskan förbjöds. Måna om sina
barn trodde föräldrar att barnen skulle klara sig bättre i samhället
när de lärde sig det «fina» språket. Många familjer översatte också
sitt tornedalsfinska efternamn till svenska. Mäkitalo blev Berggård
- allt för att förenkla livet i det svenska Sverige.
Hjärnan rymmer bara ett språk
På 60-talet gjordes undersökningar av svenska skolbarns
provresultat. Tornedalingarna hade sämre resultat än andra elever
och tvåspråkigheten blev syndabock - de förstod inte svenska nog bra.
Barnen behärskade dock inte heller tornedalsfinska fullt ut. De
kunde till exempel inte skriva och läsa språket (vilket inte är
konstigt med tanke på att det inte hade någon plats i skolan).
Tornedalingarna kallades hädanefter «halvspråkiga», man trodde att
det inte rymdes mer än ett språk i hjärnan. Oroliga föräldrar
slutade prata tornedalsfinska med barnen. Det var bättre att de
kunde ett språk och då förstås svenska ordentligt. När jag föddes
1980 var det därför inget konstigt att min pappa valde bort sitt
modersmål när han talade med mig.
Debatt bland tornedalingar
1981 insåg några ungdomar vad som höll på att hända. De bildade
STR-t, Svenska tornedalingarnas riksförbund tornionlaaksolaiset, med
målet att rädda och utveckla tornedalsfinskan. Man lyfte fram ny
forskning som visade att aktiv tvåspråkighet är möjligt och något
positivt. För att visa att man tagit makten över situationen och för
att särskilja tornedalsfinskan från riksfinskan började man kalla
språket för meänkieli (vårt språk). STR-t väckte genast starka
känslor. En del tornedalingar tyckte att meänkieli skulle glömmas
bort eftersom Tornedalen hör till Sverige. Andra vägrade gå med på
att meänkieli var ett eget språk utan menade istället att det var en
dialekt av «riktig» finska med svenska lånord.
Historiskt beslut
Efter år av denna heta språkdebatt sattes kanske punkt när
riksdagen 1999 erkände meänkieli som ett minoritetsspråk. Det
betyder att talare av meänkieli har rätt till myndighetskontakter
på sitt eget språk. Dessutom får medier och kulturinstitutioner
som arbetar för språket bättre möjligheter till ekonomiskt bidrag.
Än så länge är det svårt att avgöra vilka konsekvenser beslutet får.
Det verkar dock som om allmänheten börjar acceptera att meänkieli
är ett eget språk som skiljer sig från riskfinskan på samma sätt
som norskan och svenskan är besläktade men ändå olika.
Ett språk i kris
Men trots erkännandet är framtiden inte på något viss ljus.
Meänkieli och dess talare står nämligen inför det faktum att
språket riskerar dö ut. Det är jag och min generation exempel på.
Genom våra föräldrars omsorg (viljan att ge oss de bästa av
möjligheter) har vi tappat ett språk eftersom ingen lärt oss det
när vi var små. Vi förstår meänkieli men talar språket gör vi
inte. Kanske beror det på att vi omedvetet bär med oss
generationers skamkänslor inför det. Då är kulturyttringar som
Niemis succébok en väg ut ur den språkliga krisen. Hans och
andra författares framgångar, musik och film som skapas samt
Tornedalsteaterns verksamhet förmedlar en ny positiv syn på
våra rötter som sedan spritts till resten av Sverige och andra
länder. Är vi stolta över de vi är kan vi sluta vara osynliga
för människor utanför dalen.
Så överlever minoriteten
Min förhoppning är att fler unga vågar börja tala meänkieli
eftersom en stor del av en människas kulturella identitet är
hennes språk. Vågar vi inte öppna munnen och ens försöka återerövra
språket finns det risk för att tornedalingar inte längre kan
betraktas som en kulturell minoritet. Det vore en stor förlust.
Därför känns det skönt att leva i ett samhälle och en generation
som håller på att hitta tillbaka till sina rötter. Kulturen ger
redan idag oss självförtroende.
Jag som lärarstudent är övertygad om att skolan också måste
få spela en viktig roll; det är trots allt där som barn och
unga tillbringar sin vardag. Alla elever i Tornedalen bör
undervisas i vår historia och vår kultur. Att välja meänkieli
som språkval bör uppmuntras (möjligheten finns och är lagstadgad)
och ordentliga läromedel måste tas fram.
Om vi låter oss svepas med av kulturvågen och satsar på
skolan kan vi förhoppningsvis även i framtiden fortsätta kalla
oss tornedalingar.
Jessicka Sörmling
(tornedaling som håller på att återerövra språket)
PS. Tänk på att texten du just läst inte är objektiv. Det är min syn på min verklighet som formats av en historia som jag fått återberättad. Det finns säkert tornedalingar som skulle skriva den annorlunda. DS.
|
